Jag var hos Adel heeeeela dagen. Det var härligt, jag behövde det.
Jag struntade i maten, kände mig fri, levande , den där svävande kännslan som man inte ska kunna känna en andragång...
Nej det var inte EXAKT den känslan..men nära på...
Jag var fri, bra , duktig, hade en framtid igen, bara för att jag lät bli maten.
Jag har panik över mkt i livet men för en stund kunde jag koppla bort det o bara tänka på mat, kropp o på hur livet blir när jag blir smal..
Samtidigt vet jag att det är en sjuk tanke, en tanke som fick mig hamna på sjukhus sist.
O jag vet att oavsett vad som händer till hösten så kan jag inte gå kvar hos G ...hur sjuk jag än blir eller hur bra jag än kämpar så blir jag utkastad, utlämnad, utfrusen, bortglömd ..IGEN
Tårarna har vällt ner ikväll...ångesten satte sig som en propp i luftrören så jag kunde helt enkelt inte få någon luft, vilket sluta med att jag svimma...
gud det har jag inte gjort på länge..
Det Som Inte Fick Hända Igen Har Hänt.
Jag Har Dragits In I Mitt Bottenlösa djup,
Jag Har Dragit In Mig Själv I Det Djup Jag Lovade
Att Aldrig Gå In I Igen...
Jag Är helt Enkelt Inte stark Nog
//Therese
2 kommentarer:
Lilla gumman! Nej, du får INTE göra så, det är INTE okej. För du vet lika bra som jag att ruset går över, och sedan blir det bara svart. Du kommer inte känna dig smalare, du kommer inte bli lyckligare. Du är värd att må bra!
Och nej, du blir varken utfrusen, utlämnad, utkastad eller bortglömd. Det är bara det att vissa saker måste ha ett avslut, hur hemskt det än är.
Tusen kramar!
Nej sötnos du får inte göra några dumheter! vet att det är svårt...:( Du kan alltid ringa mig eller koma hit när du känner så, det vet du! *kramar*
Skicka en kommentar